Förlossningen
Hej där!
Blev aldrig något bloggande igår, jag ska försöka varje dag, men ibland räcker tiden inte riktigt till.. numera är det mer förståeligt också. :)) Har helt underbara dagar med min Alexander, han sover mycket och äter mycket. Lite mer skrik och gnäll har det väl blivit, men inte alls så det är jobbigt. Igår var vi ute på stan en sväng med barnvagnen, han verkar gilla att vara utomhus och bli dragen i vagnen, sover som en stock :)
Hur som helst, jag lovade ju att skriva om förlossningen och hur den gick till för mig.
Det började som jag nämnt tidigare med att vi åkte in till förlossningen för att göra ett ultraljud, man får alltid göra ett sådan ultraljud när man gått 41+3 dagar, vilket jag hade gjort den dagen, onsdagen den 1 september. En barnmorska kikade och vi fick se vår lille solstråle igen på ultraljudet, det syntes ju inte alltför bra såklart men härligt att se honom igen iallafall. Hon satt och kikade i ungefär 10 min och tog några bilder, som hon sedan skulle visa för doktorerna så vi fick gå ut i korridoren för att vänta på besked, om jag skulle bli igångsatt eller inte. Väntan kändes ganska lång, ville verkligen få höra att jag skulle bli igångsatt så vi slapp åka hem igen, när jag varit så otålig i väntan på att han skulle komma. :) Efter ungefär en kvart kom en barnmorska och ropade upp mitt namn och sa att det var dags för en igångsättning, pga att fostervattnet hade minskat lite. Inte alls så det var farligt, men de tyckte det var lika bra att göra så. Jag blev jätteglad när jag fick beskedet, samtidigt kändes det skrämmande att man visste värkarna skulle komma, hade ju hela tiden hoppats på naturliga värkar när man inte var beredd.
Jag fick ta ett urinprov och byta om, sen fick jag lägga mig ner medan de mätte mitt och barnets puls med en CTG-apparat. Jag fick ligga sådär ett tag, i väntan på att en doktor skulle komma och känna efter vilken typ av igångsättning jag skulle få. Hon kom och förklarade lite om hur igångsättning brukar kunna gå till, vilka olika metoder det finns och varför man blir igångsatt. Därefter kände hon och livmoderhalsen var fortfarande omogen, hon beslutade sig för att jag skulle bli igångsatt med en tablett, som ska mjuka upp livmoderhalsen och framkalla värkar. Efter ännu en stund så kom en barnmorska in och ordnade med detta, de sa att om inga värkar kommit efter 6 timmar så skulle de prova med ännu en tablett. Då var klockan strax efter 11.
Jag låg där och väntade, lyssnade på musik och försökte vila så mycket som möjligt. Vid 12snåret kom de in med lunch till mig, fick i mig nästan alltihop.
Sen framåt 13 började svaga värkar komma. Jag led inte speciellt mycket av det då, försökte bara vila så mycket som möjligt så jag skulle orka med allt. Värkarna blev dock mer och mer intensiva, det kom in en barnmorska och jag berättade att jag började få ont. Hon sa att hon trodde det fortfarande bara var "förstadiet", det kändes lite jobbigt att höra när jag redan började få ont. Efter ännu en stund kom barnmorskan in som senare samma kväll skulle förlösa mig. Jag låg fortfarande i sängen och började nu få riiktigt intensiva värkar. Hon kom med förslaget att jag skulle gå upp och röra på mig med en sån där gå-stol eller vad man ska kalla det. En stol man har som stöd och håller i två handtag på. Så förklarade hon hur jag skulle andas också, för att på bästa sätt slappna av. Jag hade ju verkligen förmågan att spänna mig när det gjorde som ondast, men hon sa det till mig, att det sista jag skulle göra var att spänna mig för det skulle bara göra ännu mer ont. Jag försökte så gott jag kunde, tyckte dock det var riktigt jobbigt att försöka slappna av när man hade sådär sjukt ont.
Jag gick ut med den där gåstolen i korridoren och gick runt lite, ibland kände jag inte av värkarna någonting medan det i nästa sekund kom jättestarka. Samtidigt var jag sååå himla trött också, pga att jag sovit ca 4 timmar natten innan. Tror jag nickade till ståendes med den där gåstolen någon gång :P I varje fall så frågade jag barnmorskan om jag kunde få en alvedon eller vad som helst, som gjorde att jag kunde få sova lite så jag skulle orka med allt senare. Var såå trött, men jag visste att jag inte skulle kunna somna pga värkarna. Hon sa att hon inte trodde alvedonen skulle hjälpa spec mycket mot värkarna, men kom med förslaget att jag kunde få lägga mig i ett varmt bad som skulle kunna hjälpa mot smärtan och få mig att slappna av. Jag kände mig först inte speciellt sugen på det, kändes som det bara skulle bli jobbigt att ta sig upp sen och bökigt med alla kläder att klä på sig osv, när man hade så ont. Samtidigt tänkte jag att varför inte, det kan ju inte bli så mycket värre än vad det redan är..
Hon fixade iordning badet, och det var faktiskt riktigt skönt att bada. Lite för varmt som jag vill att det ska vara, och det hjälpte även lite mot smärtan. Låg där och somnade nästan till några gånger, men värkarna kom och gick ändå. Barnmorskan kom in någon gång för att lyssna på barnets hjärtljud, hon märkte även då att han hade sjunkit ner lite med huvudet. Det gav väl mig lite hopp, men samtidigt hade jag så ont att jag inte tog åt mig så mycket av det just då. Tror jag låg där i nästan två timmar, tills vattnet blev kallt.. gick upp sen, Viktor fick hjälpa mig att torka av mig och klä på mig, haha. Man känner sig som en gammal tant vid ett sånt tillfälle..
Klockan var strax innan 18 när jag kom upp ur badet, fortsatte gå med gåstolen en sväng. Barnmorskan kom sedan och skulle lyssna på barnet igen, samtidigt som hon skulle känna om jag hade öppnat mig något. Strax innan hade jag börjat använda mig av lustgasen, och shit vad jag älskade lustgasen! Ville inte släppa taget om den, den hjälpte mig så mycket i värkarna. Första inandningen blev jag dock lite virrig av som man kan bli, kändes som jag var full för första gången på 9 månader. :P Haha, lite häftig känsla mitt upp i allt. Men blev även illamående av den i början, så kräktes lite också..
Jag hade inget hopp alls på att jag skulle ha öppnat mig, trodde att om jag hade öppnat mig så var det väl högst 3 cm kanske. Så hör jag barnmorskan säga med positiv röst: Vill du veta något? Jag : Mm.. Hon: Du har öppnat dig helt!
Jag blev såå oerhört glad när jag fick det beskedet, det var inte alls vad jag hade väntat mig. Jag som hade haft tankarna på epiduralbedövning osv, så hade jag klarat mig till att öppna mig helt utan smärtlindring!
Minns att jag ropade typ: ÄR DET SANT?! Tror du han kommer komma ut idag??!? Hon sa att hon trodde det. Jag hade räknat med att gå och ha sådär ont i mååånga timmar till, trodde att han skulle födas på natten eller morronen efter.. Det var det som var det jobbiga med smärtan enligt mig också, att man inte visste hur länge man skulle behöva gå och ha sådär ont. Hade ju även hört att igångsättningar kan ta riktigt lång tid ibland.. Men när jag fick höra det så fick jag nya krafter.
Barnmorskan bestämde sig därefter för att ta hål på fosterhinnorna.. sedan bara kort efter kom krystvärkarna och jag fick börja krysta på. Jag hade fått såna krafter nu när jag visste att det var nära, så jag tog i för kung & fosterland och guud vad jag krystade och tröck på! :p
Jag tog i allt jag kunde så fort krystvärkarna kom, fick beröm för att jag kämpade på så bra också. Fick dock höra att det skulle komma in en doktor med sugklocka, inte för att jag krystade dåligt men för att barnet var lite medtagen. De behövde dock inte använda den mycket alls, det hela gick rätt smidigt ändå. När han var ute med huvudet så sa de att jag skulle känna efter med handen på hans huvud, det gjorde jag och fick ännu mer krafter då. Tog i allt jag kunde och med deras beröm på sidan om så var han helt plötsligt ute och låg på mitt bröst! UNDERBAR KÄNSLA! Kl var då 19:47. Viktor följde med sköterskorna ut och tvättade honom medan jag låg kvar och fick sy några stygn, sedan kom de in med honom igen. :)
Jag kan säga det, att i det stora hela så var förlossningen inte alls så jobbig som jag trodde den skulle vara. Visst, det gjorde sjuukt ont av värkarna under öppningsskedet och jag fick en tanke på att aldrig göra om det. (något jag verkligen dock inte menade och tog tillbaka sen) :). Men just under utdrivningsskedet, jag trodde det skulle vara såå mycket värre och göra mer ont än det gjorde. Sen badet är något jag rekommenderar till er som ska föda, det hjälpte iallafall mig väldigt mycket..
Viktor var även ett jättebra stöd för mig under förlossningen, han tog hela tiden initiativ till att hjälpa mig med saker, och pushade på mig och stöttade mig riktigt mycket.
Barnmorskan var också jättebra, hon var inte rädd för att säga till mig om hon märkte att jag inte lyssnade riktigt eller inte gjorde som hon sade på en gång, när man är en sån situation så tror jag man behöver någon som kan säga till en och inte vara alltför snäll så att man själv får övertaget.. Hade det inte varit för henne så hade förlossningen blivit mycket mer långdragen och jag hade inte alls slappnat av lika bra som jag gjorde.
Det var min historia det, hoppas någon orkar läsa. ;)
Blev aldrig något bloggande igår, jag ska försöka varje dag, men ibland räcker tiden inte riktigt till.. numera är det mer förståeligt också. :)) Har helt underbara dagar med min Alexander, han sover mycket och äter mycket. Lite mer skrik och gnäll har det väl blivit, men inte alls så det är jobbigt. Igår var vi ute på stan en sväng med barnvagnen, han verkar gilla att vara utomhus och bli dragen i vagnen, sover som en stock :)
Hur som helst, jag lovade ju att skriva om förlossningen och hur den gick till för mig.
Det började som jag nämnt tidigare med att vi åkte in till förlossningen för att göra ett ultraljud, man får alltid göra ett sådan ultraljud när man gått 41+3 dagar, vilket jag hade gjort den dagen, onsdagen den 1 september. En barnmorska kikade och vi fick se vår lille solstråle igen på ultraljudet, det syntes ju inte alltför bra såklart men härligt att se honom igen iallafall. Hon satt och kikade i ungefär 10 min och tog några bilder, som hon sedan skulle visa för doktorerna så vi fick gå ut i korridoren för att vänta på besked, om jag skulle bli igångsatt eller inte. Väntan kändes ganska lång, ville verkligen få höra att jag skulle bli igångsatt så vi slapp åka hem igen, när jag varit så otålig i väntan på att han skulle komma. :) Efter ungefär en kvart kom en barnmorska och ropade upp mitt namn och sa att det var dags för en igångsättning, pga att fostervattnet hade minskat lite. Inte alls så det var farligt, men de tyckte det var lika bra att göra så. Jag blev jätteglad när jag fick beskedet, samtidigt kändes det skrämmande att man visste värkarna skulle komma, hade ju hela tiden hoppats på naturliga värkar när man inte var beredd.
Jag fick ta ett urinprov och byta om, sen fick jag lägga mig ner medan de mätte mitt och barnets puls med en CTG-apparat. Jag fick ligga sådär ett tag, i väntan på att en doktor skulle komma och känna efter vilken typ av igångsättning jag skulle få. Hon kom och förklarade lite om hur igångsättning brukar kunna gå till, vilka olika metoder det finns och varför man blir igångsatt. Därefter kände hon och livmoderhalsen var fortfarande omogen, hon beslutade sig för att jag skulle bli igångsatt med en tablett, som ska mjuka upp livmoderhalsen och framkalla värkar. Efter ännu en stund så kom en barnmorska in och ordnade med detta, de sa att om inga värkar kommit efter 6 timmar så skulle de prova med ännu en tablett. Då var klockan strax efter 11.
Jag låg där och väntade, lyssnade på musik och försökte vila så mycket som möjligt. Vid 12snåret kom de in med lunch till mig, fick i mig nästan alltihop.
Sen framåt 13 började svaga värkar komma. Jag led inte speciellt mycket av det då, försökte bara vila så mycket som möjligt så jag skulle orka med allt. Värkarna blev dock mer och mer intensiva, det kom in en barnmorska och jag berättade att jag började få ont. Hon sa att hon trodde det fortfarande bara var "förstadiet", det kändes lite jobbigt att höra när jag redan började få ont. Efter ännu en stund kom barnmorskan in som senare samma kväll skulle förlösa mig. Jag låg fortfarande i sängen och började nu få riiktigt intensiva värkar. Hon kom med förslaget att jag skulle gå upp och röra på mig med en sån där gå-stol eller vad man ska kalla det. En stol man har som stöd och håller i två handtag på. Så förklarade hon hur jag skulle andas också, för att på bästa sätt slappna av. Jag hade ju verkligen förmågan att spänna mig när det gjorde som ondast, men hon sa det till mig, att det sista jag skulle göra var att spänna mig för det skulle bara göra ännu mer ont. Jag försökte så gott jag kunde, tyckte dock det var riktigt jobbigt att försöka slappna av när man hade sådär sjukt ont.
Jag gick ut med den där gåstolen i korridoren och gick runt lite, ibland kände jag inte av värkarna någonting medan det i nästa sekund kom jättestarka. Samtidigt var jag sååå himla trött också, pga att jag sovit ca 4 timmar natten innan. Tror jag nickade till ståendes med den där gåstolen någon gång :P I varje fall så frågade jag barnmorskan om jag kunde få en alvedon eller vad som helst, som gjorde att jag kunde få sova lite så jag skulle orka med allt senare. Var såå trött, men jag visste att jag inte skulle kunna somna pga värkarna. Hon sa att hon inte trodde alvedonen skulle hjälpa spec mycket mot värkarna, men kom med förslaget att jag kunde få lägga mig i ett varmt bad som skulle kunna hjälpa mot smärtan och få mig att slappna av. Jag kände mig först inte speciellt sugen på det, kändes som det bara skulle bli jobbigt att ta sig upp sen och bökigt med alla kläder att klä på sig osv, när man hade så ont. Samtidigt tänkte jag att varför inte, det kan ju inte bli så mycket värre än vad det redan är..
Hon fixade iordning badet, och det var faktiskt riktigt skönt att bada. Lite för varmt som jag vill att det ska vara, och det hjälpte även lite mot smärtan. Låg där och somnade nästan till några gånger, men värkarna kom och gick ändå. Barnmorskan kom in någon gång för att lyssna på barnets hjärtljud, hon märkte även då att han hade sjunkit ner lite med huvudet. Det gav väl mig lite hopp, men samtidigt hade jag så ont att jag inte tog åt mig så mycket av det just då. Tror jag låg där i nästan två timmar, tills vattnet blev kallt.. gick upp sen, Viktor fick hjälpa mig att torka av mig och klä på mig, haha. Man känner sig som en gammal tant vid ett sånt tillfälle..
Klockan var strax innan 18 när jag kom upp ur badet, fortsatte gå med gåstolen en sväng. Barnmorskan kom sedan och skulle lyssna på barnet igen, samtidigt som hon skulle känna om jag hade öppnat mig något. Strax innan hade jag börjat använda mig av lustgasen, och shit vad jag älskade lustgasen! Ville inte släppa taget om den, den hjälpte mig så mycket i värkarna. Första inandningen blev jag dock lite virrig av som man kan bli, kändes som jag var full för första gången på 9 månader. :P Haha, lite häftig känsla mitt upp i allt. Men blev även illamående av den i början, så kräktes lite också..
Jag hade inget hopp alls på att jag skulle ha öppnat mig, trodde att om jag hade öppnat mig så var det väl högst 3 cm kanske. Så hör jag barnmorskan säga med positiv röst: Vill du veta något? Jag : Mm.. Hon: Du har öppnat dig helt!
Jag blev såå oerhört glad när jag fick det beskedet, det var inte alls vad jag hade väntat mig. Jag som hade haft tankarna på epiduralbedövning osv, så hade jag klarat mig till att öppna mig helt utan smärtlindring!
Minns att jag ropade typ: ÄR DET SANT?! Tror du han kommer komma ut idag??!? Hon sa att hon trodde det. Jag hade räknat med att gå och ha sådär ont i mååånga timmar till, trodde att han skulle födas på natten eller morronen efter.. Det var det som var det jobbiga med smärtan enligt mig också, att man inte visste hur länge man skulle behöva gå och ha sådär ont. Hade ju även hört att igångsättningar kan ta riktigt lång tid ibland.. Men när jag fick höra det så fick jag nya krafter.
Barnmorskan bestämde sig därefter för att ta hål på fosterhinnorna.. sedan bara kort efter kom krystvärkarna och jag fick börja krysta på. Jag hade fått såna krafter nu när jag visste att det var nära, så jag tog i för kung & fosterland och guud vad jag krystade och tröck på! :p
Jag tog i allt jag kunde så fort krystvärkarna kom, fick beröm för att jag kämpade på så bra också. Fick dock höra att det skulle komma in en doktor med sugklocka, inte för att jag krystade dåligt men för att barnet var lite medtagen. De behövde dock inte använda den mycket alls, det hela gick rätt smidigt ändå. När han var ute med huvudet så sa de att jag skulle känna efter med handen på hans huvud, det gjorde jag och fick ännu mer krafter då. Tog i allt jag kunde och med deras beröm på sidan om så var han helt plötsligt ute och låg på mitt bröst! UNDERBAR KÄNSLA! Kl var då 19:47. Viktor följde med sköterskorna ut och tvättade honom medan jag låg kvar och fick sy några stygn, sedan kom de in med honom igen. :)
Jag kan säga det, att i det stora hela så var förlossningen inte alls så jobbig som jag trodde den skulle vara. Visst, det gjorde sjuukt ont av värkarna under öppningsskedet och jag fick en tanke på att aldrig göra om det. (något jag verkligen dock inte menade och tog tillbaka sen) :). Men just under utdrivningsskedet, jag trodde det skulle vara såå mycket värre och göra mer ont än det gjorde. Sen badet är något jag rekommenderar till er som ska föda, det hjälpte iallafall mig väldigt mycket..
Viktor var även ett jättebra stöd för mig under förlossningen, han tog hela tiden initiativ till att hjälpa mig med saker, och pushade på mig och stöttade mig riktigt mycket.
Barnmorskan var också jättebra, hon var inte rädd för att säga till mig om hon märkte att jag inte lyssnade riktigt eller inte gjorde som hon sade på en gång, när man är en sån situation så tror jag man behöver någon som kan säga till en och inte vara alltför snäll så att man själv får övertaget.. Hade det inte varit för henne så hade förlossningen blivit mycket mer långdragen och jag hade inte alls slappnat av lika bra som jag gjorde.
Det var min historia det, hoppas någon orkar läsa. ;)
Kommentarer
Postat av: Angelica
Härlig förlossningsberättelse :) Dom erbjöd mig inte ens ett bad fast jag hade så himla ont och jag tog heller ingen EDA .. Jag fick bara stå upp med gåstolen i mitt rum, inte ens gå ut i korridorerna för massa sladdar satt fast från mig till en apparat.. Jag fick inte alls någon bra personal eller hjälp under förlossningen. Tur att någon får det i alla fall :)
Trackback
